Dagarna får fort och sex veckor går med väldig fart. Nu var det dags igen.
Dags för Alma att få sin remicade-behandling i form av dropp.
Allt går naturligtvis bra. Goa och snälla sköterskor. Trevliga människor att dela rum med. God mat.
Men ändå så funderar jag - Blir man någonsin 'van' med lasarettet och sjukdom? Delvis kanske, men inte helt. Och det är nog mest för att jag inte vill acceptera att Alma har barnreumatism. Men jag jobbar på det. Jag jobbar på att acceptera livet som det är.
Dock var inte hennes läkare Dr Johan där - Mindre bra. Jag tycker om att träffa en läkare varje gång. Jag har alltid ett gäng lappar där jag har skrivit upp sådant jag vill fråga och prata om.
Men Dr Johan hade haft natt-jour så jag antar att han låg och sov. Nåväl, han ska förhoppningsvis ringa upp oss.


Droppet satt. Då smakar det bra med kaffe och Vlt åt mamma. Alma pysslar lite. 
 



Dags att spela spel. Lekterapeuten Åsa och vi har en osynlig överenskommelse - Hon kommer alltid upp med ett trevligt spel åt oss. Goa rara Åsa!




De har fått nya dropp-maskiner.




Jordgubbar är gott! Inget som landstinget bjuder på dock. Medtagna hemifrån.




Goa rara clowner kommer på besök och förgyller sjuka barns tillvaro. Puss på dem!




Mjukisdjur-mys.




Här bjuder landstinget på potatisbullar och lingonsylt. Gott tyckte Alma. 




Efter fyra timmar får vi äntligen åka hem.






.